torsdag 9 juli 2015

känslan när väderappen visar 21 grader och sol i en halvtimme om 8 dagar





Förresten, jag har ju semester och lite tid över*, med betoning på lite, så jag hinner inte tänka ut långa fina bloggnlägg istållet kan ni kan klicka er in på denna länken och se det som min semestergåva till er, en semesterblogg helt enkelt. lite mera snabba sommartankar där helt enkelt.

*från det oerhört viktiga uppdraget att börja snickra en ark åt oss och djuren.

sommarsnapshot #4



Husmodern goes wild

Ärligt sagt är jag dålig på att vara sockerpolis i detta huset. Orka vara bra på allt. Jag ba: Ät mina barn, ät! när de står med sleven i sockerskålen. Nånej, inte riktigt så illa är det heller men inte vill en ju att barnens tänder ska ramla ut redan i tonåren och samtidigt tycker jag att glass ska finnas tillgängligt 24/7 på sommaren. (nå jåå, så illa är det.)

Därför blev jag så glad när min vän Maria tipsade mig om detta här om dagen. Och nu sprider jag vidare, så stoppa pressarna - Hett tips på inkommande.

Alltså att göra isglass av enbart frukter utan att du måste så, odla, skörda och sen stampa frukterna/bären till en rinnig puré med dina bara fötter är ju den våta husmorsdrömmen. Eller om vi säger som så, desto mindre disk på villan desto bättre. Och nu går det att göra detta utan kladd och mixerstav, man bara knallar in till prisma och köper det i en halvliters Tetra och sen fryser det. Så gott och så utan tillsatt socker.

Finns där de säljer sylter. Vi tog nu jordgubbe denna gång och barnen tyckte det smakade "så tusans surt och gott" i positiv bemärkelse, vad nu det betyder. Nästa gång ska vi köra på mango. 



Har ni fler sockerbefriade (och iq-befriade) sommarsötatips så dela gärna med er. Enda regeln är att det får ta max lika länge som när en man går på toaletten att tillreda! alltså det har villalivet utan klocka är nog svårt, hur snabbt tappar man inte tidsuppfattningen. Men ja, kanske det är max 10 minuter det då. vi säger så. SHOOT!



onsdag 8 juli 2015

Vi går och fiskar…mest hela tiden.

Igår köpte mina barn sitt alldeles första egna nät. De hade sparat sina hårt ihoptjänade slantar, alltså veckopengen, för att ha råd. Ett 40 mm Pietarinverkko blev det och vill man se hur lyckan ser ut så är tydligen i formen av ett nät. Så igår invigdes det en stund på kvällenoch nu behöver vi aldrig, aldrig mera köpa mat om en ska tro på ryktena som går hejvilt här på Ladugrund.

Kennet visade hur man sätter ut, så nu kan de till nästa gång. Heh. 

sen kastade de lite medan de väntade på att fiskarna skulle bilda en snygg kö till att få fastna i nätet

Vi vuxna är numera befriade från båttjänst här i nejden.

och sen tog de upp nätet och sprattlade av lycka när denna dök upp. Barnen alltså, inte fisken. Nu är det ny dag och nya fångstmöjligheter. Och om ni vill höra på vad de tycker om att fiska så klicka här för att komma till BUU-radion och spola fram till 17:21

måndag 6 juli 2015

glasverandan

Guud så roligt med ett internet som fungerar likt 1997 här på villan.

Men snabbt innan jag mister kontakten igen så vill jag berätta att vi har fyra, i mitt tycke, lite osnygga korgstolar här. Men de växer på en. Mitt största problem med dessa är att de är så stora. Lite som elefanter eller barn som ska födas. Svårt att fatta proportionerna. 

Men nu i sommar får två bo på glasverandan, fler ryms inte enligt mig. De andra två har som sin mission i livet att stå i vägen och bli sparkade på och svärda i, men det ska ju vara någon som gör det med. Det kan hända att de andra två får flytta bort en dag, men det blir då när vi hittat något bättre att sitta i och det måste jag ge dem att de är löjligt bekväma.



Bilden heter tydligen: Ja, här sitter jag och tittar i datorskärmen.


Om ni undrar vilket djur jag har på golvet kan jag meddela att det är en säl, och att den är oerhört mjuk och skön mot fötterna


och vad är en villa utan Fantomen. Typ ingenting, jag menar FANTOMEN!


renovering #1

Första semesterdagen är ett minne blott. Man blir ju alldeles svettig under tissarna när man inser hur fort de här 28 dagarna kommer gå. Men lite framåt går det. Villan har jag börjat referera till som "hem". Jag har konstaterat att där det finns mat i kylskåpet så är "hem", och i Hällnäs kunde vi nu inte ens hålla en militant vegan snäll och i livet för tillfället.  

Förresten, Linn skrev om att ju mera man har att skriva om desto svårare blir det att få ett början. Ungefär där är jag nu. Men vi kan ju börja mitt i nånstans. Jag går ju igång på två saker: karar och renovering. Någon ny man behöver jag inte, den jag har räcker gott och väl, men när det kommer till målburkarna så går bara här på Ladugrund och vrider röven som en katt som frassas.

Se här bara. Jag gick igång på alla cylindrar i brasrummet/glasverandan. En vägg var röd, en var vit och två var gula. Dessa toppades sen av det blåa taket. Tyvärr finns det inga regelrätta före bilder, en vill ju inte bränna hål på era hornhinnor av fulheten. Men dessa bilder finns: 

jag ba: Tjena snygging, vill du att jag ska måla (av) dig?

Här har jag en drickapaus och inser att fulhet är korrigeringsbart. Bara tre färger kvar i rummet.


Här befinner jag mig i ett limbo, ett varv färg, två färger kvar i rummet. om än den ena är lite "sådär" ännu. 


och nu är allt vitt, vitt, vitt. ALLT.ÄR.SÅ.SATANS.VITT! Alltså man vill bara rulla över, pusta ut och tända en cigg.

onsdag 1 juli 2015

iaktagelser i vardagen

1. det är sol för det har jag sett på instagram 
2. ingen kan tvinga ut mig i den förbannade solen om jag inte vill.
3. punkt 1 och 2 gäller bara vuxet folk i det här huset. 
4. så här sitter jag nu och tillber datorn i lugn och ro
5. borde vara skottpeng på sådana hurtbullar som inte tar vara på sådana här stunder.




söndag 28 juni 2015

26

Årets tjugosjätte vecka är slut. Hälften har gått nu, tjugosex veckor kvar till nyår och det slår mig hur fort allt far, går det lika hårt som en stiga snowracer i pulkbacken, mindra skrämmande bara. Jag tycker jag firade jul i förrgår.

Förresten, detta var även veckan när jag blev kär igen. Upp över tassarna förälskad. Vi har nämligen haft hund till låns sen i onsdags. Snällare hund finns inte, så från att ha uttalat mig högt om och om igen att någon hund ska vi minsann INTE ha i vårt hus så hoppas jag nu innerligt att Titti och Anders kommer behöva hundvakter många, många gånger ännu i framtiden, jag vill ju bara mysa med honom. Så söt, snäll och väluppfostrad. Bara sjukt svår att fotografera, det gick liksom inte.

Jag: fokusera på ögat, fokusera på ögat, fokusera på ögat...



Officiellt så kommer Tittsku med familj och hämtar hem honom ikväll, men vi har nu övat jättemycket på att ha honom att sitta still i ett hörn med en lampskärm på huvudet så han är förklädd till inredning så det kommer antagligen inte hitta honom när de dyker upp. HURRA!

fredag 19 juni 2015

onsdag 17 juni 2015

ett par brädor och sånt

jag vet inte hur mycket det intresserar er, men såhär är läget. I helgen, nya brädor på framsidan av villan, check! Det känns liksom roligt att föreviga så får familjen sen titta tillbaka och förfäras lite åt hur glatt och frivilligt vi jobbade bort sommaren 2015.



Vår officiella policy på arbetslägret är nu: Ingen är för ung för att vara på arbetskommendering, kan man gå och stå så kan man hamra och slå*  dessutom har barnen nyss gått igenom den tuffa utbildningen "hur man brygger kaffe" och båda klarade slutprovet utmärkt.

Livet är gott!

*på spikar, inte så att vi daggar kattungar eller liknande, vad tror ni vi är för folk riktigt?

söndag 14 juni 2015

ensamlistan

Imorgon åker Kennet och barnen till Stockholm i tre dagar. Det är första gången på 10 år som jag är ensam hemma. Helt ensam. Jag vet inte hur man gööör hemma själv längre.  

För back up, (ifall jag får panik eller blir apatisk) så skriver jag nu en lista på alla saker jag tänker mig att  folk sysslar med när de är ensamma hemma, så kan jag i nödfall leva efter den. Såhär går listan hittills:

1. Diska tidigast på onsdag eller då glasen är slut.
2. Äta två nävar chips och en klunk juice och kalla det middag
3. Kissa jättehögt med öppen dörr.


Ja, jag sade inte att den var lång eller bra den här listan. Bara att den är något att ha i bakfickan.

sommarsnapshot #2


lördag 13 juni 2015

två fantastiska typer

För någon vecka sedan tog jag denna bilden av min syster Sonja. Jag bara tittade otåligt mot hennes magskinn och funderade på om det egentligen inte är lite orimligt med 9 månaders graviditet när det kommer till att få syskonbarn, så har jag nog känt alla gånger jag gått och väntat på att mina systrar ska föda.


Kunde det inte vara lite mera som med kaniner eller möss, där snackar vi konkurrenskraftiga leveranstider. Men den som väntar på något gott, väntar ju som vi redan vet allt för länge och tillsist så, till sist behagade de dyka upp. Och idag fick jag äntligen träffa två små ljuvliga nykomlingarna och självklart deras storasystrar med. Barn är ju nog guld!

ni kan nu kalla mig Moster x 7!

På torsdag får jag träffa familjen igen, för då fyller den ena nyblivna storasystern två år. Då ska jag försöka ta någon bild på tvillingarna tillsammans, idag hann vi inte riktigt. Det gick nämligen åt alltför mycket tid till att mysa, gosa och se till att riktigt impregnera mig själv med bebisdoft. En måste ju proritera. jag menar, BEBISDOFT! 

fredag 12 juni 2015

sommarsnapshot





Så skönt att veta att någon annan tar hand om äppelträdet i år. Jag hinner ju inte para precis allt som existererar själv heller, jag är ingen hund. 

onsdag 10 juni 2015

Svart som natten

Ni:  KAAAN vi inte få se på när målfärg torkar?

Ja men jag vill ju vara alla till lags så okej då.  Så hämta ölen och poppa popcornen och kör ner handen innanför byxlinningen för nu blir det spännande.

Det hela började med att "vi" titta på villan från bryggan och kände att njäää, kanske "vi" kör på svart i sommar? Om man med "vi" menar jag och med "i sommar" tänker för evigt, för det är ju så jobbit att måla, hur fan glömmer man det? lite som att mentalt föda fram ett stort barn genom den aldeles för lilla öppningen. Bara lite mindre blod och barnmorskor på plats. Hur benen darrar på stegen, armen värker och det blåser för kallt.

Alltså man glömmer smärtan så snabbt, så snabbt. Nästa år skulle det inte förvåna mig om jag kommer säga dumheter som "jamen det var väl inte så jobbigt att måla den lilla villan, det var mest skoj". Usch!

I allafall efter att "vi" bestämt oss så skred alla snällt till målämbaret.






Och nu är vi här. 3 av 4 sidor nästan klara. Men på framsidan kommer vi byta några brädor på i nästa vecka och sen ska det målas helt klart. Det kommer bli så fint, jag är så nöjd. Nyansen vi använder är Tikkurilas Keskiyö. Till och med blommorna jag tittade på med lätt förakt blir snyggare tillsammans med den nya färgen, se bara!




tisdag 9 juni 2015

kontaktannonsen

Kära Bloggen,

Jag skulle behöva lite hjälp. Som du vet har vi köpt sommarstuga och nu letar jag efter en speciell soffa. Jag har egentligen letat efter den ganska länge men inte sådär jätteaktivt tidigare, men nu tänkte jag att kanske du kan hjälpa mig.

Den ska vara svart, från 50/60 talet och påminna lite om denna. Resten är ganska fritt och avslappnat, jag ska ha den som trevligt sällskap så den behöver inte kunna göra mat, eller känna press på att jag ska vilja ligga med den varje helg. 


bilden är googlad, bildkälla

Har du sett den? står den hos dig eller på ett loppis i din by, eller kanske på grannens vind( gå dit och kika, jag ger lov) men framförallt, meddela mig isådana fall genast här om du sett den, eller via mail eller varför inte på FB. Skrik det fast från trappan åt mig om det funkar.

Jag lovar att behandla den med djup kärlek och respekt och givetvis ta ut den på en mysig skogspromenad efter att vi varit i söndaskyrkan.

Svar till:

Soffälskaren_84 ja, eller marica.ost(@)hotmail.com

måndag 8 juni 2015

ska vi blogga om sjukdomar nu då och annat som får folk att visslade titta åt andra hållet när de möter dig på stan?

Idag googlade någon marica öst fabrys så nu tar jag mitt samhälleliga ansvar och skriver några rader.

Det är inte jag som har Fabrys sjukdom här i huset utan det är Kennet, så jag kan inte berätta om hur det är att ha den sjukdomen. Hur det känns i kroppen. Du där ute som googlade detta visste kanske det redan, men blev säkert lite besviken över att jag inte ens nämnt det ordet tidigare här på bloggen. Jag skäms egentligen nog lite över att jag inte nämnt det här med, men då det gör ju folk så otroligt nervösa har jag lärt mig så från internet har det lämnat bort om än vi i vardagen med vänner och annat löst folk har talat vitt och brett om sjukdomen Fabrys.

Extremt kort förklaring: ( vi vet nog mera än detta, men det blir så tradigt och läkar-aktigt att reda ut allt om gener och arvsmassa)

1. Kromosomsjukdom.
2. sjukt dåligt att googla den, så lite fakta, så mycket organ som skadas, så mycket förtidig död bland män, och så många ritningar över kromosomer.
3. Man kan inte bota, men sen 2003 så finns det behandling man får som måste tas hela livet ut.


Men vi bor ju Finland och här i landet har vi nog fantastisk sjukvård. Kennet får behandling (hela livet) vilket betyder att varannan vecka kommer det en hemvårdare hit på fredag eftermiddag efter jobbet och kopplar in hans medicin intravenöst i armen, sen på kvällen kopplar jag ur den. Den lilla medicinflaska han får var fjortonde dag består av ett enzym som kroppen normalt ska tillverka själv och är till för att hans kropp inte bryts ner för snabbt, den gör att slagg inte samlas i hans celler och det sen orsakar att cellerna dör. Att hans njurar håller, likaså hjärta, lungor m.m. Lite underhåll av kroppen, olja i maskineriet. Idag är vi väldigt insatta och på lästa när det kommer till just Fabrys, vi vet vad det är och hur det påverkar just vårt liv. 

Men om än jag inte kan berätta om hur det är att ha just den sjukdomen i kroppen, så kan jag berätta om något annat som kommer på köpet.

Nämligen, för oss är det Fabrys, för andra är det kanske en annan ovanlig sjukdom, eller en vanlig för den delen. Och alla dessa har ju en sak gemensamt som jag märkt, nämligen att folk runt om har ofta väldigt svårt att bemöta det som de inte känner till. Det är som en aura runt om en som gör att folk inte längre hör av sig lika frekvent, speciellt i början. Något som gör att de inte möter blicken i affären eftersom de då kanske måste fråga hur är läget och värsta fall kan det ju betyda att jag bryter i hop i en pöl mellan mjölet och müslin och tjuter ...ÅÅÅÅÅÅT HELVETE! (Men nej det gör jag inte, det kan jag lova.) Åtminstone så börjar folk bete sig pikulite annorlunda. Nu kan ni alla nonchalant rycka på nacken och säga att sån är inte jag, men handen på hjärtat (eller iphonen, vilket som är dyrbarare bara) så är det ibland lite skrämmande. Orka ta in!  jag har nog med mitt…osv. Jag var likadan själv, tills jag nu har fått uppleva kalla handen. Huij så obehagligt det var i början innan man vande sig. Och det gjorde jag först nu när det äntligen börjar återgå till det gamla vanliga, så kanske det var så att jag egentligen aldrig vande mig.

Vi har nu som sagt båda två pratat om detta till alla som velat diskutera, inte så att vi tvingat det på någon. Och jag tror det är en bra sak att berätta, vi nöter liksom in det i dem mjukt och försiktigt.  Vissa slutade höra av sig i början när endast rykten gick på byn och det var först efter det jag började med nötandet, jag insåg att det var nödvändigt att säga saker högt. Och jag har mina förhoppningar om att de kommer tillbaka sen de som fick skrämselhicka av ryktena först, det är lugnt, jag kan vänta. 

Att säga högt att "Nej tyvärr det passar inte att jag kommer ut på kaffe för Kennet får dropp ikväll så jag måste vara hemma, men hur är det imorgon?" är helt normalt för mig idag, det ger folk en öppning att fråga något de undrar om de vill, eller att bara låta det passera om de känner för det. Inte så att jag inte pratar om annat, verkligen inte, jag pratar nog mest om annat. (Härregud, jag pratar egentligen alldeles för lite om detta nu när jag tänker efter.) Men vet ni vi har så fullt upp, vi har varandra, vi jobbar båda heltid, vi har barnen, katterna, huset och villan, vi har därför inte tid att älta och gräva ner oss i vad som kanske händer i framtiden, det vet ingen. Livet lever nämligen inte sig själv, en måste bjuda till. Vi ser till att resa nu och jag hatar när folk tar för givet att de ska göra saker när de blir pensionärer. Så jag vet att vi har en sjukdom i familjen, men har vi något val? Nej, ja men då måste den vara ett bihang till livet, livet får inte vara ett bihang till sjukdomen. 


Men ska vi få till lite allmänt vett i vardagen så här kommer tre konkreta tips till er alla som tycker det är obehagligt när någon i bekantskapskretsen blir sjuk:

1. Sluta för bövelen inte att umgås, ringa eller höra av dig med den dåliga  ursäkten för att du antar att de vill ha "lugn och ro" - Hell no! vill man ha lugn och ro så säger man till och dessutom tänker även resten av folket likadant så oroa dig inte, det där lugna kommer nog att finnas där om än du skulle ringa. Inga problem, man vill ha vardag och vänner och kaffe!

2. Fråga, fråga, fråga! men fråga nu av personerna det gäller istället för att lyssna till lösa rykten och spekulationer. - OMG! jag tror att jag varit många gånger om änka i mångas ögon redan förra året, skulle någon bara fråga så skulle de veta att det går inte att bota, men att behandla. Han lever, han lever, hall-ee-lu-JA! och han planerar nog fortsätta med det tillsvidare.

3.Titta inte på oss med de där sorgsna hundögon som visar medlidande. - Jag ryser av den blicken. Det är inte världens undergång, det är inte synd om oss, det suger röv ibland, ja men så är livet nog för alla ibland! (Och framförallt, du är inte en hund, speciellt inte en ledsen sådan, vi förstår att du känner medlidande i allafall. Ibland är jag till och med rädd att du lider mera än vad vi gör eftersom detta är vår vardag och där finns inte mycket rum för lidande. Gör punkt 1 eller 2 istället, det är mycket trevligare.)


Peace out! För det är verkligen inte så farligt att prata om skitsaker. 

Talkojobb och sommarlängtan

Vi hängde på vår villa och målade fasad. Jag som aldrig vågar be om talkohjälp tyckte det var sjukt roligt med sällskap och Hanna berättar att hon verkligen vill göra talkojobb. Ta nu med oss på måndagspromenaden vetja! Finns även på Itunes och Soundcloud.


söndag 7 juni 2015

vad fan är detta egentligen.

Jag har det senaste året utvecklat ett överdrivet intresse för fåglar. Nej, inte sexuellt, det här är ej ett brev till fråga doktorn, var inte oroliga. Utan det är mera det att jag tycker de är spännande. Jag vet inte vad de flesta heter* eller vad de har för mission i livet, men nog är de gylliga och intressanta.

Igår hos mina föräldrar viskade någon att det var 12 svanar i stranden, jag rusade dit och rös av välbehag när jag såg de stora ståtliga fåglarna. Så vackra och så många. Sen när de vid ett tillfälle försökte mobilisera sig och började planera för min plågsamma död, var de ganska ogulliga, och jag blev sjukt medveten om att jag knappast kan sparka ihjäl dem, de är ju så sjukt stora. Så här stora! *visar med armarna hur stora de är*

Men jag hukade mig igen och lekte att jag var en sten, de simmade vidare, mös med sina partners, lyfte och landade för att sedan somna med huvudet under vingen.




Så vackra, men framförallt så intressanta! De verkar ju leva i en sådan såpopera med kärleksrelationer, avundsjuka, svek mm. Det känns som att det här får man bara inte missa!

*men här på villan kan jag meddela att de vi vet namnet med säkerhet heter bl.a. Anders, Andrea och Svante 

sommar + polkuped = sant

Eftersom jag nu 2015 bloggar som en gammal man kissar* så är det otroligt sällan någon vill bjuda in mig på bloggevent nuförtiden. Därför blev jag så oerhört glad när Eva bjöd in mig till polkuped.fi lagerbutiksöppningen denna söndag. 

Vi slängde på oss höstjackorna (jag menar det äääär ju ändå JUNI) och styrde mot Molpe strax efter frukost idag. Barnen hade siktat in sig på en egen slackline, de har en med mommos och moffas, men det är tydligen aldeles för sällan de är där för att de ska kunna öva sina moves. Bättre att ha på båda ställena har de resonerat. Själv hade jag siktat in mig på god mat och trevligt sällskap. Och alla blev vi lyckliga och nöjda. Eva hade fixat så fint evenemang för oss, det var allt från god mat på Strand-Mölle till hemgjord glass, lotteri och butiksvisning.

Dessutom fick jag träffa Linn igen, och Jessica, Cecilia och även Petra (men som jag förövrigt inte fick fast på någon bild)


Starnd-Mölle serverar redigt kött i sin nuvarande säsongsmeny, rekommenderas!

Polkuped.fi meddelade att de vill att vi ska leka och röra på oss. Bra tycker jag. Jag kan förövrigt berätta att jumpparingarna vi har hemma är i konstant bruk, barnen älskar dem, de är så greppvänliga med sitt mjuka trä.



Sen fanns där även snygga hjälmar för alla.


Såhär ser den nya butiken ut, ett besök rekommenderas verkligen i sommar om ni har vägarna förbi.

och Eva som driver polkuped.fi tillsammans med sin man Thomas. Hennes blogg läser ni säkert redan!  Thomas visade butiken och förklarade om nya produkter de funderade på att ta in, först började de med att testa dem själva för att se om de håller måttet innan de alls tar in dem, och med den idrottande friluftsfamiljen så vet man liksom då att det verkligen inte kommer in några halvdanna grejer, bara kvalitet.

Thomas, Cecilia och Jessica 

...sen åt vi bara vidare, så MYCKET GODSAKER!

och FYI: jag måste få en höna! MÅSTE! hur kan man inte älska denna? Man vill ju bara stoppa in den i ett dynvar och sova med den under huvudet på natten för att sen leka med den på dagen.

Eva hade även fixat ett sjukt bra lotteri! hur lyxigt var inte det. Återkommer till det i ett annat inlägg.

Eva, Jessica och Linn


Så tusen tack för idag Eva & co. Det var så trevligt att ses!


*hackigt, knackigt och lagom oregelbundet.